Fornlämningsförordningen (1988:1188)

Fornlämningsförordningen är en svensk förordning som kompletterar kulturmiljölagen och reglerar de praktiska förfarandena kring skydd och hantering av fornlämningar i Sverige . Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1989 och ersatte den äldre förordningen (1942:926) om fornminnen . Fornlämningsförordningen innehåller bestämmelser om bland annat samråd mellan myndigheter, anmälan av fornfynd, tillstånd för ingrepp i fornlämningar och avgifter för tillståndsprövning . För bygg- och fastighetsföretag blir fornlämningsförordningen relevant vid alla typer av markarbeten som kan påverka fornlämningar. Enligt förordningen krävs tillstånd från länsstyrelsen för att rubba, ta bort, gräva ut, täcka över, ändra eller skada en fornlämning . Innan ett byggprojekt startar måste man utreda om det finns fornlämningar i området, vilket ofta görs genom en arkeologisk utredning i samband med detaljplanearbetet . Om fornfynd påträffas under grävning eller annat arbete ska arbetet omedelbart avbrytas och anmälan göras till länsstyrelsen . Förordningen reglerar också hur fornfynd ska hanteras. Om polismyndigheten eller kustbevakningen tar emot ett fornfynd eller en anmälan om fornfynd ska länsstyrelsen genast underrättas skriftligen . Länsstyrelsen får meddela föreskrifter för att bevara fornlämningar och får även ta ut avgift för prövning av tillstånd att använda och medföra metallsökare .